En god och nära personcentrerad vård
Jag blev i samband med en föreläsning ombedd att på 2 minuter beskriva vad en god nära personcentrerad vård är. Gärna som en berättelse, sa de,
Följande bild flög upp i mitt huvud och jag sa: "De flesta vet hur det är att passa ett litet barn. I detta fallet passade jag ett av mina barnbarn. Han var nog ca. 4 år. Jag satt på en bänk på lekplatsen och såg honom leka med de andra barnen. Plötsligt föll han och slog det lilla knät. Man kunde t.o.m. upptäcka en liten blodsdroppe. Han grät och rusade mot mig. Jag tog upp honom i knät. Satt bara tyst en stund medan jag tryckte honom lätt intill mig. Så sa jag: ”Det var inte så farligt. Det går snart över.” Vi satt så, tysta en liten stund. Så torkade jag bort blodsdroppen, tog fram ett plåster och satte på det lilla knät. Jag pekade på plåstret och sa: ”Nu går det snart över.” Han tittade på plåstret lite skeptiskt. Så vände han blicken mot mig. Jag nickade och sa: ”Jo, nu går det snart över.” Han hade slutat gråta och en minut senare gled han ur mitt knä och rusade bort till de andra barnen och fortsatte leka.
För honom var vården/omsorgen nära, när den behövdes. Det var farfar som tog hand om honom. Ingen annans farfar, vem som helst, utan just hans. Farfar var inte utbytt mot nån annan av samma sort. Det fanns kontinuitet. Situationen var personcentrerad, eftersom jag hade allt fokus på honom beredd att agera efter hans behov. Jag visste att han inte bara var ett skadat knä, utan dessutom en liten rädd livs levande människa. Jag tror han tänkte: ”Farfar har hjälpt mig förr och det blir säkert bra denna gången också”. Situationen var sammantaget trygg, vilket fungerar som ett utmärkt placebo. Såvitt jag vet finns det ingen smärtlindring i ett plåster.
En god, personcentrerad Nära vård.